Alltså, jag är hopplös. Jag kan inte komma i tid. Aldrig. Och jag tycker att det är respektlöst. Har man sagt en tid är det den som gäller, och att komma 5 (ibland 10) minuter försent är inte ok. Ändå gör jag det, i stort sett varje gång. Dessvärre är vi lika både jag och Daniel vilket gör att vi alltid stressar iväg som tokar. Och humöret är också därefter.
Så nu undrar jag. Finns det botemedel mot tidsoptimism? Och kom inte och säg att jag ska kliva upp/ börja göra oss i ordning tidigare, för då vet jag att vi har gott om tid och då tar jag det så lugnt att det ändå blir stressigt på slutet.