Aldrig i tid

Alltså, jag är hopplös. Jag kan inte komma i tid. Aldrig. Och jag tycker att det är respektlöst. Har man sagt en tid är det den som gäller, och att komma 5 (ibland 10) minuter försent är inte ok. Ändå gör jag det, i stort sett varje gång. Dessvärre är vi lika både jag och Daniel vilket gör att vi alltid stressar iväg som tokar. Och humöret är också därefter. 

Så nu undrar jag. Finns det botemedel mot tidsoptimism? Och kom inte och säg att jag ska kliva upp/ börja göra oss i ordning tidigare, för då vet jag att vi har  gott om tid och då tar jag det så lugnt att det ändå blir stressigt på slutet. 

00.00

Här står jag nu, när vi kliver in i spöktimmen, och vaggar en barnvagn fram och tillbaka över en tröskel. Allt eftersom Irma vaknade och var arg (dagens tema) och därmed också väckte Henning. 

Men inte är jag bitter heller. För vem behöver sömn egentligen? Jag är ju så ooooootroligt pigg så jag är gärna uppe en timme till eller två. Som sagt, inte ett dugg bitter över att Irma nu snarkar i kapp med Daniel, medan jag står här och gungar, och gungar, och gungar...

Värsta kombon

En lillebror som sovit 30 min när han borde sovit två timmar. En storasyster som bara säger nej och grinar. En pappa som jobbar till sena kvällar. En mamma som har kortare stubin än pappans lugg. 

Vi har haft bättre torsdagar.